Jaadu.. jag har nog en väldigt konstig fobi eller vad man nu ska kalla de... kom å tänka på de påväg från bussen. Tja jag vet inte riktigt hur man ska förklara detta.. men det kommer förhoppningsvis kännas bra att skriva ner det och sen så får man väl hoppas att alla inte börjar kalla mig sykfall eller nå :P

Det är i alla fall så att jag typ har en fobi för populära människor.. Enligt mig är populära människor folk som får mkt uppmärksamhet, har någonting att göra hela tiden (hellst med andra kompisar), ser bra ut å ja.. typ sånna människor. Dock är ju inte alla dessa populära enligt andras mått... men i mina ögon så ser de ut att vara populära eller ja.. jag vet inte riktigt.

Men då är de så att när jag möter en sån här 'populär' person så ja.. då blir jag jätte blyg och vågar inte alls prata med den personen. Detta är ett mkt svårt problem typ.. då väldigt många stämmer in på mina 'mått' så man vågar inte prata med så många nya. Och jag har ofta hatat många av dessa som framstått mera populära.. För att dom har mer än jag, har jag trott att det har varit förut, alltså ren svartsjuka.

Men idag så kom jag på en sak, när jag gick i typ sexårs till trean, då mobbades jag av 2-3 tjejer.. eller inte mobbades, men jag kände mig kränkt.. Å jag var verkligen ett lejon(Kan lägga upp lejonets egenskaper sen).. krävde att vara högt upp i den sociala kretsen, vilket jag aldrig kom. Men ja, de där tjejerna stämde in på min beskrivning om populära folk och ja.. därifrån tror jag att jag har fått den fobin och populärmåttet. För att de var så elaka mot mig, och då så trodde jag att alla var lika elaka.

När man började i den nya klassen så var jag jätterädd för typ emilia, matilda, mathilda, linnéa och cajsa. De var som populära i mina ögon. Särskillt emilia och matilda.. de var som.. ja typ emilia var alltid glad och var jättemkt med killarna och jag var jätte avundsjuk. Jag vet.. det var jätte löjligt, men så kände jag. observera kände

Och sen i fotbollslaget, emilia och sofia, de hade ju allt de kunde önska sig. De hade massor av kompisar, var bra på sport (Då jag själv sög) och ja.. de var som det jag alltid velat ha. Men alltså VARFÖR blir de populära då? Jo antagligen för att de är jättesnälla och bryr sig om folk. T ex Emilia o, när vi var på sm fick jag värsta hem längtan och kände mig jätte utanför. Då man inte hade någon att gå till och från maten och matcherna, ingen bjöd in en att sitta vid samma säng och spela kort, äta godis och prata osv.. å ja.. Jag grät och var helt förkrossad, utan någon att prata med. Jag och jossefine hade typ bråkat eller nå.. vi hade typ vuxit ifrån varandra så jag kunde inte gå till henne och emma, vi hade slutat umgås också.. så ja.. jag vågade aldrig öppna mig för henne när hon kom.. ville inte verka jobbig och påträngande. Men då när emilia ser en sitta och gråta så kommer hon och som bara klappar en på axeln och typ frågar vad det är. Det var ingen stor uppoffring.. alltså, hon behövde inte göra så mycket. Men det hjälpte. Och det är som det.. det är så lite som behövs.

Men det vart som min vändning. Och nu så kan man sitta vid samma bord som folk man inte känner så bra, våga ta lite risker.. eller ja, inte risker men vågar prata, lite i alla fall. På bättringsvägen, men man har kvar en lång väg att vandra. Igår så gick man och fikade med några kompisar och idag så ja.. gick vi in till stan tsms ja å ngra andra i klassen. Imorrn ska man spela bandy så ja, det går framåt :)

det är jättesvårt att skriva om tankar.. men igår kväll så började jag fundera över mitt liv, över mig själv osv. Då kom jag till sommaren 2007 tror jag det var. Jag var en riktig datanörd.. satt vid datorn vid stallet.se och sen så for jag till min kusin Frida för att fota de bilderna jag behövde till stallet.se. Det var mitt liv.. sen så hade jag två st kompisar. Josefine och marre. de var de enda jag umgicks med.

Men sen en dag, då ringde Josefine och Emma, två kompisar som jag var mycket med när jag var mindre. Men jag hade inte varit med dom på jättelänge. Men dom ringde i alla fall och frågade om jag ville följa med till standen, självklart tänkte ju jag och följde med. Vi var ju där och sen så gick vi hem till mig en stund innan de behövde gå.. klockan var ju mycket.

De ringde några gånger till och jag vart jätteglad varje gång. Men jag vågade inte ringa till dom, då jag var rädd att de skulle tycka att jag var för på. Så efter ungefär en vecka så slutade de ringa.. mitt liv gick tillbaka till datorn igen, men jag tyckte inte alls det var roligt.

Jag hade ju vant mig vid hur roligt det är att umgås med andra människor. Allvarligt, jag hade nog glömt hur det kändes att vara ute med tjejkompisarna på stranden och skratta. Visst jag hade ju varit med mina andra kompisar, Josefin och marre.  Men dom var inte lika spännande. Vi alla tre var(observera VAR) väldigt tråkiga personer alla tre, den ena var sportnörd, ville bara spela fotboll eller vara ute, den andra(jag) var en data nörd som spelade fotboll och basket och red och den tredje var en inomhustjej som mest lekte med barbiedockor och såg på film. Observera att detta var ca 2 år sedan, och barbie tjejen var bara 11.

Så som ni förstår så hjälpte ni mig, josefine och emma, att hitta tillbaka till livet, bara genom att ringa. Ringa och fråga om jag  ville följa med ut och bada.. det hade ingen gjort till mig på länge, förutom med josse och marre förstås då.

Så om ni har en klasskompis eller någon som ni k'nner till, men som aldrig är ute, utan bara gör saker för sig själv, bjud ut han eller hon att bada eller kanske hoppa studsmatta eller någonting som 'normla' ungar gör. Ungar med många kompisar. Så kanske ni tillsammans kana få honom att bli mera social och bli som en normal unge.

jag vill bara säga:

TACK JOSEFINE & EMMA FÖR ERAN HJÄLP ATT FÅ MIG TILL VERKLIGHETEN

tack så jätte mycket!!! <3

Fan.. det går bara inte att komma ifrån tankarna av att ha sagt nej.. Alltså jag menar.. tankarna är hela tiden kring detta.. Man är inte alls samma glada person som man varit för två veckor sen. Känner man alltid såhär? Någon som har dumpat ngn tidigare?

Själv när jag var mindre och vart kär i en kille, då bad jag en kompis fråga, jag som är så feg, men han typ bara började dissa mig efter det.. Hoppas inte jag är lika taskig.. men fan. jag vet ju inte hur jag ska bete mig.. någon som har förslag?

I'm in love with a boy.. but I'm confused and said no when he asked the question.. I really do have changed my mind. He said 'If you change you're mind, please come back to me!' But I'm not strong enough to show my feelings for somebody..

Inatt så drömde jag en dröm.. det hade kunnat vara världens bästa. Om jag hade sagt ja i söndags, men nej. Det var i alla fall så att jag var på skolan där jag gick tillsammans med min kompis Sara. Då dök Krister upp och de typ började att strula.. fatta hur jävla avundsjuk ja blev! Så ja.. jag tror att min dröm försökte att säga ngnting till mig. Då Sara vet allting som Krister känner för mig, ALLT. Och ja.. Alla försöker ju att få mig att förstå nu att jag gillar honom. men jag är inte tillräckligt stark eller har nog bra självförtroende. BAAHH.. Det går inte att beskriva vad jag känner.. men jag måste typ få ut mig alla mina jävla känslor som finns i min kropp just nu.. och jag känner inte för att berätta allting så alla vet.

Jag är ingen sådan person. Som typ pratar med alla eller så. jag är väldigt blyg och typ.. ja... osäker... Men han sa faktiskt att jag kunde komma till honom om jag ändrade mig.. och sara har ju sagt att han inte ska bli kär i ngn annan för att jag är kär i honom, men jag har bara inte upptäckt det ännu.. ibland känns det som om alla andra känner mig bättre än vad jag kä'nner mig själv..

Sara heter inte sara i verkligheten, och det gör då verkligen inte krister heller.. ingen kommer göra det i denna blogg. Heta samma sak som de heter på riktigt alltså.

Heheh nu har jag en ny blogg :) Så ja jag ville bara säga hej och sånt :)